thulinmoa.blogg.se

 

Denna sommaren, sommaren 2016 startade som en dröm för mig, fortsatte och blev bara bättre och bättre. Jag var med mina vänner, träffade min prins och allt där imellan. Vi hittade på äventyr, badade med kläder på, gick på en Beyonce konsert och skapade trubbel i trakterna. Vi levde livet. Jag levde livet.

Det var så fruktansvärt härligt att släppa allt det förflutna och öppna upp sig för nya vänner och ovänner att handskas med.

 

Sommaren gick, jag tränade och umgicks med folk. Så kom vi till slutet av sommaren, ganska jobbigt då jag och två till från den gamla klassen skulle byta till en ny skola. Hejdå liten friskola och Hej Sundstad Gymnasiet. 

Jag kanske hade en av de sämsta starterna man kan ha, speciellt i en ny klass och skola där man vill visa vad man går för. Bara några dagar in på terminen blir jag väldigt trött och hängig och hade inte alls någon ork till skolan eller dansen, vilket är väldigt olikt mig. Jag kör, är jag hängig kör jag det jag kan, jag vill inte sitta vid sidan av, det vill jag bara inte. Så jag körde den veckan ut med träning, vilket också var den första veckan i skolan med dans på schemat, det blir också den enda veckan med dans. Jag får körtelfeber... I början kändes det mest som en kraftig förkylning med feber så jag satt med på dansträningarna och kollade. Tillslut skickade läraren hem mig och sa: " Moa åk hem och sov". Men det hade ju inte jag tid med, men så blev det. Det blev helg och mamma kom upp till Karlstad och hämtade hem mig så jag slapp att åka bussen. Jag tänkte att det blir bra att jag åker hem så får jag vila mig under helgen så att jag kan komma tillbaka och träna som vanligt igen till veckan. Jag blev hemma i flera veckor, hade stadigt halsont och feber i nästan en månad. Många besök blev det till Vårdcentralen för att få reda på vad det är och efter några rör med blod blev det klart att det var just körtelfeber. Körtelfeber kan vara olika allvarligt. Man kan känna sig mycket hängig eller så kan man hamna på sjukhus, jag fick något där imellan.

När jag väl orkade mig tillbaka till skolan fick jag inte vara med och träna, på alla dansklasser och idrottsklasser satt jag och kollade på. Jag blev "Sjukisen" och "ja juste det är du det" när jag förklarade att jag inte kunde vara med idag heller. Det är det första intryck personer och lärare har fått av mig, sjuklingen. Det tog hårt för jag i vanliga fall ger 100% och mycket mer. Men så var det inte nu, jag satt på lektionerna och bara somnade av utmattning, och jag hade inte gjort något, men det var körtelfebern som tagit stryk på mig. Men så var det inget man kunde göra åt det mer än att vänta. Jag måste ändå tänka att det var "bara" körtelfeber, det hade kunnat varit något värre, något som inte försvann. Men det var jobbigt att gå från 15 h träning i veckan till 0 bara sådär.

 

Nu lite mer än två månader senare är mina Lever värden bra och den 2 november sa min läkare att jag ÄNTLIGEN fick börja träna igen. Det var något av det bästa jag hade hört på länge. Nu är jag igång, sakta jobbar jag mig till toppen igen. Jag tappade mycket, både muskler, kondition och insparation, men min insparation har haldrig varit starkare än nu. Jag ger inte upp i första taget, utan nu kör jag i mitt tempo det bästa jag kan, det är allt jag kan göra och det är det jag kommer göra.

 

Det har hänt, så är läget nu och jag är väldigt glad att vara tillbaka! 

 

Ta hand om varandra!