The big bomb.
Det var med gråten i halsgropen som jag gjorde mitt beslut att sluta cheerleadingen.
Ni läste rätt, jag har slutat...
Den största anledningen till att jag har slutat är för att jag bara gick & går sönder. Min rygg rasade ihop & leder var på "god" väg att hoppa ur led. Ofta så kunde jag aldrig vara med fullt ut på träningarna utan kunde bara vara med på typ uppvärmningen & det känndes inte så kul för mig men heller inte mot laget. Alla måste ge 100% i ett lag & jag kände att jag inte kunde göra det. Eftersom jag inte kunde vara med alls mycket utan att jag gick sönder så började jag tappa intresset för det. Fast egentligen, det är kanske inte så konstigt för jag har hållt på med cheeren i ca 10 år & var sak har sin tid.
Dansen var en ganska stor anledning om man ser bortom ryggproblemen, att jag sluta. Om jag har gått i cheerleading i 10 år känns det som att jag har dansat dubbelt så länge!
Jag känner att dansen är något jag verkligen vill utveklas mer och mer i, vilket jag gör nu när jag går i denna skolan.
Jag är ganska nöjd med cheerleadingen ändå.. jag tog Guld med världensbästa lag & jag fick en platts i level 3, vilket är den högsta nivån i föreningen. Så det känns bra.
Det enda som fick mig att verkligen, VERKLIGEN tänka innan jag gjorde mitt val, var alla underbara lagkamrater jag hade, tanken att inte se dem tre gånger i veckan "som vanligt" tar emot, mycket. Jag kommer verkligen att sakna mina coaches, Amanda & Tirra, jag vet inte om ni läser men om ni gör det så vill jag bara säga tack för allt ni har lärt mig, trott på mig när inte jag gjorde & funnits där för mig!
Nu börjar detta låta som ett tacktal, det är det inte menat som, mer som en förklaring, eller ja inte ens det, bara ett statement.
Det var bomben jag hade att lägga, men man vet ju aldrig, jag kan ju alltid komma tillbaka.
Puss & kram
Moa.